Hjärntvättad

– Du kan inte vara seriös, hördes stugkamraten skratta när jag grävde fram Väinö Linnas "Sotaromaani", dvs. den ocensurerade, lite längre versionen av "Okänd soldat".
– Visst är det här ganska helhetsomfattande, men någon gräns ska det väl finnas.

Jag håller helt med. Det skulle vara hälsosamt med en gräns, men tills vidare kommer jag nog inte att dra den. Jag har fattat beslutet att läsa "Okänd soldat", vare sig jag vill det eller inte. Mina föraningar var att krigslitteratur inte skulle vara något att ha efter en hel dag med lekande i samma anda. Till min överraskning hade jag fel. Så onödigt och barnsligt som det flesta vi gör känns, måste jag erkänna att som hjärntvätt är armén nästan oslagbar. Det är nästan skrämmande hur stor tid av min ledighet går att tänka på marscher, vaktturer och vapenputs. Hjärnan fungerar enligt det stimuli som finns till. När det inte finns annat, tvingas de att grubbla på det skräp som finns till hands. Just därför skulle det säkert vara smartare att läsa något annat, men just nu känns "Okänd soldat" som en riktig intressant bok att läsa. Vad är nu inte trevligare än att känna igen sig och sin omgivning ur en välskriven bok. Det blir ju nästan hemtrevligt.

I dagens Helsingin Sanomat hade sociologerna Tommi Hoikkala och Mikko Salasuo klassifierat de sju olika soldattyperna. Jag kunde placera alla mina bekanta beväringskompisar i någo kategori, mig själv inkluderat. Enligt artikeln är jag en akademisk pojke, som kommer att bli en man i armén, är rätt så trött på all snuskhumor och drar sig lite åt sidan. Vi får hoppas att det där med uppväxandet stämmer. En av grundorsakerna att jag över huvud taget har gått med i leken.

Före militären lovade jag mina kompisar att inte berätta en enda milijuttu, för ingen orkar lyssna på dem. Nu när det har gott ett par veckor av det hela kan jag bara konstatera att det är lättare sagt än gjort. Allt jag har att säga relaterar på ett eller annat sätt till armén. Ibland märker jag själv hur onödigt och ointressant det jag säger låter. Jag vet inte vad som är värre, de att jag inte kan tala om annat än min militärtjänst, eller att jag faktiskt tycker att det är ett bra samtalsämne.