Inte riktigt som det var menat

En månad har nu gått. Jag har först läst tre böcker, vilket jag är lite besviken över. Tiden och koncentrationen jag har satsat på läsandet har inte varit den största möjliga, vilket jag lovade i början av projektet. Jag har inte heller följt rekommendationerna så exakt som jag hade tänkt. Har inte reserverat tillräckligt mycket tid till att anskaffa böckerna, så det har blivit alltför mycket slumpmässigt medplockande av intressanta böcker ur bokhyllan. Försöker förbättra mig i den här punkten också.

Brist på sömn har gjort det allt för lockande att ligga på sängen och slumra i stället för att läsa. Bäst tid att läsa skulle jag ha haft under de några dagarna jag varit befriad p.g.a. feber och senare min sjuka fot, men då är det förbjudet att ha framme civila saker. Gömde ändå böcker under dynan kvickt om det gick någon i dörren. I armén handlar det inte om att följa reglerna, utan att se ut som om man följde dem.

Vad har då böckerna gett mig? Att sjunka in i en helt annan värld, där människor är mänskliga och varma är en enorm lättnad. Efter stugkamraterna och telefonsamtal av bekanta är det här det som har gett mig mest kraft att orka. Det är en tröstande att komma ihåg att det verkligen finns något utanför brigadens stängsel. Egentligen är det ju just där allt viktigt finns.

Anna-Leena Härkönens "Kauhun tasapaino" var precis något som jag vill läsa under militären. Bestående av korta, kolumnaktiga kapitel var boken väldigt lättläst, jag hann alltid läsa kapitlen till slut utan avbrytningar. Härkönen skriver om små saker som om de var väldigt stora, och om stora saker som om de var pyttesmå. Så tillägger man ett knivskarpt sinne för humor och ett ypperligt språkbruk, och man har en bok att se framemot att läsa under den blåvitrutiga dynan i stugan. En avslappnande blandning av problem och tankar som inte alls berör mig för tillfället samt större frågor som känns väldigt aktuella. Vad vill jag egentligen med allt det här?

Nästa vecka har stort potential att bli min tyngsta i armén. Det är rekryternas första riktiga läger. Vi övernattar tre nätter i skogen. Tyvärr går det inte att ta med böcker. Allt material kommer att vara dyblött och skruttigt så fort vi hoppat ner från lastbilsflaket. Om en vecka har jag klarat lägret. Då vet jag att det finns ganska mycket färre saker här i världen att frukta.