I-ordet

I militären finns det inte egentligen ord man inte får säga. Svordomarna skulle kunna räknas som en ordklass, eftersom de är vanligare än adjektiv och kan egentligen ersätta vad som helst som man inte just då kommer ihåg. Ett annat alternativ, som mest används av högre herrar, vars svenska ordförråd fått böja sig framför militär kompetens, är de lindriga finlandismerna. Vi har fått utbildning bl.a. i hur stormgeväret pomppeiler, skjutresultaten vaihteiler och pinkkans mönster kierteiler, alla dessa med ekenäsiskt uttalat ärr – det är trots allt inte finska vi talar. Men tillbaka till tabubelagda ord. De existerar inte, förutom ett undantag: IRTI!

I-ordets fasa fick jag uppleva för första gången under grundlägret förra veckan. Det var vår andra kväll, med hjälp av godis, grillkorv och en torr sovsäck hade jag kämpat mig till ett tillstånd som till och med i det normala livet skulle ha varit riktigt bekvämt. Jag trivdes. Så hördes knarrande språngsteg utanför tältet. En flåsande undersergeant upplyste om att nu gällde det. Det är irti nu jumalauta. Alla tittade på varandra, ingen såg ut att tro på det, fastän vi nog insåg att det inte var ett skämt. Så packade vi undan och drog ner allt det härliga medan undersergeanterna skrek, svor och gormade att allt gick för långsamt. Vi klarade det på något vis, fast den slutsatsen måste vi själv dra, frågar man undersergeanterna kan vi inte annat än misslyckas. Efter att ha fått allting upp på flaket, fick vi höra att tidsgränsen missades med fem minuter och att vi nu hade 50 minuter på oss att sätta allt tillbaka som det var. Om en timme låg jag igen i min sovsäck, vetande vad I-ljudet egentligen var.

Det var endast en gång det blev irti på lägret. I andra fall har gänget fått köra rumban i flera omgångar, ibland hela natten. Så jag ska vara tacksam. Det är alltid så i militären, någon har haft det så mycket värre att man inte har någonting att säga. Jag har ändå svårt att tolerera de onödigaste övningarna vi har. I och med att alla erfarenheter som inte har permanenta, dåliga följder är bra för människan, finns det en tillräckligt bra motivation för allt som görs i militären. Jag brukar tala om anti-erfarenheter, dåliga erfarenheter som lär oss mycket mer än de goda. Irti lär oss att följa order, vara effektiv och tåla stress. Jag har tre egentliga motiv av att vara i militären, alla egoistiska. Fysisk kondition, arbetserfarenhet och att få lite skinn på näsan, som det sägs. Att få skinn på näsan är ju bra, men tyvärr går det att göra nästan vad som helst med det som förklaring. En bra fråga är också om jag faktiskt blir säkrare och mer självständig av allt utskällande, stressande och misslyckande, eller om jag bara bygger upp starkare och mer ogenomträngliga försvarsmekanismer. Men det är väl av sådana som män är gjorda av.