Att dö för ett land

De två senaste veckorna har jag fortsatt med "Okänd soldat" och börjat med deckarförfattare Leena Lehtolainens tips, "Helppo nakki" eller på svenska "Soloflygning". Roald Dahls barnböcker är mina stora favoriter. För ett par år sedan läste jag för första gången hans noveller riktade till vuxna. Samlingen hette "Puss puss: noveller" och den visade sig vara lika genialt skriven som alla Dahls tidigare böcker. Humorn var kolmörk och händelseförloppen ställvis groteska. När jag äntligen fick tag på "Soloflygning" väntade jag mig något i samma stil. Och visst fick jag ju det, det är Roald Dahl trots allt. Men besviken blev jag, det måste jag erkänna. Novellerna var lustiga, karaktärerna typiska virrpannor som vanligt, men något fattades. I de tidigare novellerna jag läst fanns alltid en absurd slutknorr, någonting att vänta på, men inte den här gången. Det var underhållande att läsa, men allt för ofta fann jag mig själv vända fram och till baka på historiens sista sida. Vart försvann det roliga slutet?

Saken blev inte bättre av att novellsamlingens lösa tema var krig. Antagligen orsaken varför Leena Lehtolainen valt boken, men Roald Dahls minnen som krigstida pilot orkade inte intressera. Hans reflektioner om krig, som jag alltså läste om simultant med Väinö Linnas, fick mig ändå att fundera på min egen ståndpunkt. Skulle jag vara färdig att kriga? Att dö för något, eller egentligen viktigare: att döda för något? Före militärtjänsten var jag alldeles övertygad om att jag aldrig skulle försvara ett land där det enda folket tror på är alkohol, där barn sportar med att ta livet av varandra och sig själva, ett genomdeprimerat land. Jag var inte färdig att offra ett finger för detta fosterland när jag åkte in. Så besviken blev jag på allt det här under det gångna året.

I militären lärs vi vad vi värderar, vad som är viktigt. Allt från familj till frihet, från transportmedel till socialskydd är saker jag aldrig varit utan tidigare. De är saker jag aldrig mer vill vara utan. Fosterlandet är ännu också lite väl abstrakt för mig. Inte finns det något gemensamt Finland. Kulturellt, språkligt och etniskt är vi ihopbundna, men i mina ögon är Finland inte ett kollektiv. Det här betyder ändå inte att jag inte är tacksam för det system Finland har lyckats bygga upp. Vi har det bra, det kan man lugnt säga.

Men tillbaka till frågan. Skulle jag vara färdig att kriga för Finland? Nej. Jag skulle kunna dö för mitt land, men något sådant existerar inte. Finland är ett land som jag råkar bor i.

Vi måste nog omformulera frågan:

Skulle jag vara färdig att kriga om allt det viktigaste i mitt liv var hotat? Då skulle jag vara färdig att göra vad som helst. Till och med kriga.