En värld full av ledare

I mitt förra inlägg talade jag om meningar och orsaker. I armén finns det ett värde, som allt bygger på, ett mål som alla strävar efter – ledarskap. Som i många andra fall, är det inte bara frågan om ett militärt fenomen. Ledarskap är status och status är åtminstone lika viktigt som pengar. Nu talar vi alltså om den riktiga världen. Fråga vilken som helst ambitiös ungdom, de vill bli chefer, bossar och ordföranden. De som verkar vara nöjdast med sina karriärer och liv är väldigt sällan chefer. Ändå har jag märkt att ledarskap är något jag själv också allt mera har börjat sikta mot. Jag är inte riktigt klokt.

Fast visst är det ju ganska naturligt. Det är rätt så vanligt att vilja påverka, det är normalt att vara uppmärksamhetssjuk. Men många tycks drömma om möjligheten att lyfta sig själv ovanför andra. En stark ambition och målmedvetenhet brukar räcka för att uppnå de eftertraktade platserna som ledare. Är de, som kan göra de tuffa besluten och leda saker i stället för människor, de bästa ledarna?

Jag skulle vilja kasta om det hela. I stället för maktpyramider, där chefen håller i trådarna uppifrån, skulle en bra ledare enligt mig vara den understa i en upp-och-ner-vänd människopyramid. En chef finns till för de anställdas och organisationens skull. Inte tvärtom.

Min uppfattning om ledarskap har förändrats först på sistone, då jag har haft möjlighet att se både dålig och topp-klassig ledarskap på nära håll. Kort sagt kan man säga att de, som anser ledarskap vara ett värde i sig och har det som ett personligt mål, inte har en aning om vad det hela handlar om.

Jag är rädd att jag är en av dem.