Den förbannade huomiofunktionen

Som väntat blev det inte så värst mycket läsande under de två första veckorna. Den militära världen med sin disciplin och mystiska rutiner slog emot rätt så hårt. Vad i all sin dar har jag gått och gjort? De måste väl skämta? Varför? Tyvärr är det de här tankarna som har snurrat i mitt huvud sedan mitt senaste inlägg. Vad som kommer att hända i nästa kapitel eller hur hela boken ska sluta har inte känts så värst relevant. Som tur hade jag ändå fattat att ta lite lättare litteratur med, en svårsmält bok hade varit en riktig pina till läsupplevelse. De två böckerna jag nu fick läst blev inte heller de mest njutbara för mig. Väldigt långt på grund av omständigheterna.

Jag började med Erlend Loes "Gör vad du vill". Historien började väldigt lovande, huvudpersonens familj dör i en flygkrasch, pappans skickar sina sista ord till sin dotter per SMS. Gör vad du vill. Mina redan höga förväntningar av boken steg ännu mera efter en sådan inledning. Men sedan följde ingenting. Kanske det är lite fel att använda ordet "ingenting", det som följde (så typiskt för Loe) var vad som helst, allting. Flickans huvudsakliga mål blev att ta livet av sig själv, men samtidigt började hon göra precis vad som slog henne in.

Loe brukar alltid skriva sina böcker som långa tankeflöden, improviserat. Vet inte om det var den nya, hatiska atmosfären jag befann mig i när jag läste, men den här gången gillade jag inte stilen som jag vanligtvis brukar. Huvudpersonens likgiltighet till allting, obegripliga och faktiskt ganska intetsägande händelsers oändliga flöde orkade inte riktigt intressera.

Det jag inte riktigt är säker på, är om boken var dålig, eller om det bara inte vara bekvämt att läsa. För det handlade ändå om en ung människa, som just blivit utslängd till en helt ny värld utan något bekant och tryggt, som inte ser någon större poäng med det hela. Låter bekant på något konstigt sätt. Utom det där med att göra vad man vill.

"Den gamle och havet" gick inte att hitta i bokhyllan, trots att den alldeles säkert finns där någonstans. Som kompensation tog jag med Hemingways "Att ha och int ha". Ingen dålig litteratur det heller. Synd nog fick Hemingway allt annat än den uppmärksamhet han förtjänar av mig. På kasärnen har vi nämligen ett system som kallas huomiofunktionen. Vid vilken given tidpunkt som helst, utom på natten, måste beväringarna i ett rum stiga upp och ropa "HUOMIO!" om en person av högre militärgrad stiger in eller lämnar rummet. Jag har en hyfsad koncentrationsförmåga, men ni kan säkert gissa att en funktion som den här gör inte läsandet precis lättare. Tack vare den eviga rädslan att någon stiger in, blev "Att ha och inte ha" såsig och helheten blev svår att greppa. Hemingways kvaliteter som författare gick ändå inte förbi mig. Hans person- och miljöbeskrivningar är konstverk i sig. Det var faktiskt riktigt skönt ibland att läsa om de tropiska vattnen i Kuba när man låg på sängtäcket och huttrade. Boken måste jag nog nångång senare ta på nytt, för på det här sättet fick jag alltför lite ur den. Brigaden har ett eget bibliotek. Nästa vecka bär det nog av dit, om det kanske var möjligt att läsa i fred där.

Om ni undrar varför det står "Hoppeligen ännu..." till höger, är det för att jag siktar på en nio månaders tid som beväring. Mitt mål är att få skriva för brigadens tidning, Fanbäraren. För att göra det måste man gå en lite längre utbildning, så beväringstiden blir 270 morgnar.