Än sen?

Jag lever antagligen mitt i en av de största förändringarna i mitt liv. Nio månader har gått. Men ingen har berättat vad jag ska fylla dessa timmar med. Fyra överlopps timmar kan jag sova, men ändå blir det så mycket tid över.

Fast jag har ju nog en plan. Lyckligtvis har jag ända från början varit medveten om att mina studier fortsätter där jag blev när militären är över. Har inte behövt bekymra mig över vart jag hamnar efter det hela. Fast mycket kommer att hända, också sådant som jag inte har någon aning om.

Jag gör mitt bästa för att styra den groende inspirationen som fötts till något vettigt. Jag har en dålig vana att bli och hänga, öda tid om det finns för mycket av den. Nu får det inte hända, för då går hela reservens energi till spillo.

Leken tog slut. Nu borde jag tjäna pengar, studera flitigt och bli självständig. Och så stryker vi över "borde" – jag ska. Vet inte om jag har vuxit under tjänstgöringen, men det kan nog hända.

Till slut skulle jag kunna skriva några ord om Paul Auster, vars bok "Att uppfinna ensamheten" jag just läste till slut. Det blev operationens sista. Boken är ett enda tankeeflöde. Tungt, men förvånansvärt strukturerat sist och slutligen. Bland annat sådant här skriver han:

Om en fiktiv person bryter sin hemnyckel när hon öppnar dörren, betyder det någonting. Inte konkret, utan symboliskt. Kanske handlar det om personens livssituationen, sinnestillstånd eller framtid. I det riktiga livet betyder det inte någonting alls. Det finns inga meningar i det riktiga livet, bara sanningar, så tolkar Auster det.

Kanske det var just då som A. förstod att han aldrig kommer att få grepp om världen.

Är det månne beväringarnas största rädsla? Att inte hitta meningen i den brutna nyckeln, att tappa greppet?

Värdefull litteratur

Jag gillar underhållande böcker. I brist på bättre begrepp kallar jag deckare, thrillers och andra Hollywood-böcker för det. Jag vet att de flesta av dem är massprodukter, att författaren i fråga skriver minst en likadan bok i året. De är inte böcker i samma bemärkelse som riktig skönlitteratur. Trots att jag känner till detta, läser jag dessa underhållande böcker, till och med i större grad än "riktig skönlitteratur".

Det är pradoxalt att jag föredrar lättlästa och underhållande böcker, men värderar tyngre litteratur. Det är väl lite jämförbart med billig komedi på TV och stora dokumentärsatsningar. Visst vet jag vilket som är mer värdefullt, men ändå dras jag till de inbandade studioskratten.

Det konstiga är att jag inte tycks lära mig. Det finns många deckare som slagit mig med förtjusning, men så finns det också lika många som varit besvikelser. En välskriven roman lämnar en aldrig kall.

Så finns det så välskrivna deckare att de är svåra att lägga under någondera av kategorierna. Stieg Larssons Millenium-trilogi, som jag nyss fick avslutad, är en sådan. Tyvärr måste jag konstatera att magin som fanns i den första boken levde inte längre i de senare böckerna. Visst slukade jag dem också, men den riktiga känslan fattades.

Ett exempel på en riktig tungviktare är Brodecks rapport av Philippe Claudel. Utan att överdriva kan jag lätt säga att det var årets bok. Claudels skildring av en liten by i andra världskrigets tänder är redan en klassiker. Hans språk och lugna stil att skriva är nästan lyriskt. Dessutom är boken fenomenalt strukturerad. Frågar ni mig varför jag vill bli författare ska ni läsa Brodecks rapport. Egentligen ska ni nog läsa den i varje fall.

Bra jobbat!

Ibland känns det som om jag inte kunde någonting. Mina texter är dåliga, rubriker dåliga och teckningar fula. Att utvecklas är på något sätt så paradoxalt. Ju bättre man blir på något, desto bättre inser man sina brister. Alltså ju mer man kan, desto sämre känner man sig. Speciellt tydligt märks det här i mina teckningar, där mina framsteg varit som störst uunder ded senaste par år. Såg här en dag på mina gamla klotterhäften och skämdes när jag kom ihåg vilken stolthet jag en gång i tiderna kände för bilderna. Det är skönt att inte känna till sina brister, det känns som om man egentligen var ganska bra. Men när man senare inser hur fel man hade, kan det vara svårt att lita på sin bedömning i framtiden.

Mina texter har inte blivit bättre under de senaste åren. Kanske lite, men jag har svårt att se skillnaden. Jag har aldrig varit bra på att analysera mina egna verk, särskilt texter. Det händer ofta att en text jag själv gillar inte intresserar någon, medan en enligt mig obetydlig text får mycket positiv feedback.

Att spegla sina kunskaper genom andra människors reaktioner är obehagligt, men nödvändigt. Jag bara måste få veta hur bra jag egentligen är, fast det inte är roligt att höra. Det är väldigt svårt att få en synpunkt man själv anser vara objektiv. Bekanta vill se mig som en skicklig virtuos och därför ser de mig lättare som en sådan. Nära människor är artiga, väldigt få orkar ge fullständigt ärlig kritik.

Vill man inte ha nåd utan ren ärlighet ska man söka experter. Tyvärr är deras feedback sällan positiv. På en kurs i skrivande började vår lärare med att säga att inga dåliga skribenter tas på den här kursen, så i stället för att slösa tid på positiva kommer vi endast att få kritik. Så ska det också vara om man vill utvecklas. Att fiska vänliga ord och acceptans av andra än sig själv är helt onödigt. Jag själv är den enda jag behöver övertyga.

Snyggt inlägg, eller vad?

Gammal gona

Vid något skede blir man bara bohem. Man börjar bli så van vid allt att man inte orkar stressa över något. Allt är så bekant att det inte finns någon orsak till rädsla. Håret växer och hållningen blir sämre. Det enda man satsar hundra procent på är att bryta taggar från kamme. Det finns ett namn för oss: gona.

Fast egentligen har jag nog varit något slag av gona, alltså en slarvig latmask ända från början. Har aldrig bäddat snyggt eller snabbt, glömmer ofta saker och byxbuntarna hänger slarvigt så gott som alltid. Min officiella förklaring till det här är att jag har viktigare att tänka på än sådana onödiga småsaker. Sanningen är att jag nog har försökt, utan större framgång. Det är oklart för mig när man lovligt får börja slappa, men jag tror att vi har överskridit den gränsen. Det är skönt att vara gona, men tyvärr går inte apatin som medföljer att begränsa. Den har också drabbat mitt läseprojekt. Jag har inte läst ens 20 böcker. Mätt i böcker kommer min operation inte att bli en stor succé. Men vem mäter succé i böcker? Inte jag.

Men i det viktigaste, jobbet, har slappandet inte haft inverkan på tills vidare. För tillfället arbetar jag mera och bättre än någonsin tidigare. När redaktionens ansvar förflyttades till följande generation har arbetets mångsidighet blivit mycket tydligare. Tidningen är vår, vi kan göra nästan hurdan vi vill av den. När man en gång har förstått att det lönar sig att göra det här arbetet för sig själv, som man själv skulle vilja läsa, får man så mycket mera ur det hela.

Gonatrollet har nog smugit sig intill jobbet. Det är inte ens två månader kvar till slutet, de nya redaktörerna anländer redan om ett par veckor. Vi drar redan alltså våra sista andetrag. Det är härligt, men också lamslående. Färdedn känns alltid som längst i slutet. De värsta misstagen borde nog ändå vara bakom vid det här skedet, såpas enerverande situationer har jag hunnit uppleva, att jag inte mera är rädd för stress. Saker sköter sig till slut, om man bara gör någonting åt dem.

Som fenomen är vi gonor ganska sympatiska. Lättja och likgiltighet i sig själv är enerverande drag, men att vara gona räcker inte för evigt. Det börjar och blir värre mot slutet för att sedan upphöra genast. Ur en gammal gona kläcks en energisk reservist.

Sommaren som inte fanns

När jag är ute och springer runt vår lilla ö i den eviga kampen om lediga dagar brukar jag ofta tänka att en joggningsrunda är lite som armétiden i miniatyr. Innan man börjar springa är allt bra, man ser till och med framemot det hela. Så börjar man springa och det känns inte heller så bra. Redan efter ett par hundra meter skulle man vilja ge upp. Så småningom värms man upp och innan man hinner märka, har man redan kommit en god bit på vägen. Halvvägs börjar man redan tänka på slutet och hur skönt dusch och dryck kommer att smaka efteråt. Sedan börjar man på riktigt bli trött. Beroende på humör blir man bara mer motiverad och springer allt man orkar. På en dålig dag går man resten av vägen. Militären i miniatyr.

Att fira sommaren i ett kontor med överlånga arbetsdagar är nog fel. Ganska lite får man se av den vackra årstiden där utanför, men så här på lediga dagar märks den nog. Konstigt att den här sommaren ändå kännts som den kortaste i mitt liv, i armén borde ju tiden gå långsammare än vanligt. På något sätt har den här sommaren inte bara funnits. Ingen stuga, inget hav, ingen hängmatta. Ingen tid att läsa. Tid finns det ju alltid, men den är inte alltid passlig.

Läste Kurt Vonneguts sista bok, "A Man Without a Country". Säkert en rolig man, men hans humor funkade inte riktigt översatt till finska. Boken var skriven bara ett par år innan hans död. Ett ganska fullt liv sade han sig ha haft, men en väldig bitterhet sken igenom allt han skrev. Blir man månne sådan som gammal?

Jag var överraskad hur ensidigt han betraktade allt. I hans värld fanns det ont och gott, för det mesta bara ont. Brukar undvika sådan kategorisering, men vill man ha starka åsikter är de väl oundvikliga. Eller kanske jag bara tolkade honom ensidigt. Antagligen provocerade och förenklade han avsiktligt.

Vi gör och vill så mycket utan att riktigt veta varför. Ibland är det skönt, men det är också orsaken till våra största misstag.

Känd soldat

Äntligen fick jag den läst. Nu är gundidén bakom hela den här bloggen utförd. Att läsa Linnas "Okänd Soldat" under militären. Jag började ju redan under de första veckorna. Fick en överdos av hela den här världen, och läsandet gick väldigt trögt och upphörde till slut. Nästan ett halvt år senare hittade jag boken igen. Så lång tid behövde jag för att få ett tillräckligt långt avstånd till armén. Nu efteråt tror jag att det hade varit bättre om jag läst boken innan jag började. Dels för att jag läst boken med större koncentration och intresse än nu, dels för att jag hade förstått så mycket mera om det hela i tid.

Det som var jobbigast för mig under grundperioden var det ständiga ovetandet. Okända saker måste göras för okända orsaker. Det är först nu, alldeles för sent, som en helhet har börjat formas i mina ögon I den helheten är allt, om inte vettigt, så åtminstone på något sätt motiverat. Trivseln i armén bygger på två saker, upplevelsen av att göra något betydelsefullt och gruppandan. Jag fick bara smaka på den andra. Lyckligt så, utan den hade jag inte klarat av det här. Det är konstigt att armén nog försöker motivera beväringarna till att göra sin tjänst, men i själva tjänsten lyckas man få väldigt få att förstå poängen med det hela. Kanske det är en omöjlig uppgift för generationer som krig är ett så avlägset och absurt fenomen.

Men tillbaka till Linna. I hans beskrivning märker man hur stor betydelse beväringarnas kamratskap och humor har. Förebilden till Antti Rokka, Viljam Pylkäs, säger i en intervju att i krig är humorn lika viktig som vapnet. Väldigt bra sagt.

Ensam skulle man inte ens klara av en vanlig militärtjänst, för att inte tala om de fasansfulla upplevelser under krigen. Personerna i boken är fascinerande. Försökte komma på vem av mina tjänstekompisar motsvarar bokens personer, men det lyckades förvånansvärt dåligt. De där egenskaperna kommer väl först fram där i skogen, inte på kontoret. Vissa likheter märkte jag ändå, vilket varje gång var lika roligt. Jag måste erkänna att jag ännu aldrig sett någondera av filmatiseringarna av boken, men det blir nog dags för det nästa självständighetsdag. Får se om den dagen känns annorlunda efter att man gått militären. Mycket möjligt.

Tvungen att lyda

I armén gäller inte samma regler som i det vanliga livet. Jag vet inte om det är ett medvetet val att förbereda krigarna till situationer där vanliga normer inte längre gäller. I krig måste man se en hel del mellan fingrarna, annars skulle det inte bli något av det hela. I militären uppmuntrar atmosfären till att ge skällor, stjäla och ljuga. En soldat med kvicka fingrar har aldrig brist på kalsonger, och ingen tror längre på stugans skämtare. Det skulle vara roligt att se en person bete sig på samma sätt i det rikgita livet som i militären. Som tur finns det nog inte många av dem.

En sådan person skulle inleda sin dag med att gorma och svära. Det här skrikandet skulle barnet som spiller mjölk på bordet, den försenade busschauffören, arbetskamraten som kokat dåligt kaffe och främlingen som inte hälsar få höra. På väg till jobbet skulle personen råka ta med sig grannens post, någons gratistidning och chefens slips. Väl framme vid arbetsbordet skulle ordergivningen börja. Tillbaka till eget rum för att korrigera byxbuntarna, ert arbetsbord ser för jävligt ut, yra inte! Så småningom skulle konstiga rykten börja sprida sig i huset. Enligt ett kommer hälften av personalen få sparken inom en månad, enligt ett annat är alla sommarloven inhiberade, någon påstår till och med att ingen någonsin kommer att bli pensionerade.

Det här var en liten inblick till min vardag. Visst tröttnar man på det hela ibland, men hopplöst är det inte. När man vet att det inte kommer att räcka för evigt, är det lätt att orka.

Alldeles såhär går det ju inte till när man uttnyttjar kunskaperna man fått i militären i det civila livet, men det är relativt få som har konkret nytta av militären. Väldigt få av mina bekanta som har fått ledarutbildningen har ansett sig ha nytta av utbildningen. Självsäkerhet har de flesta fått, men något djupare grepp om vad ledarskap handlar om har de inte fått. Jag är inte överraskad, fastän jag nog trodde att utbildningarna var lite nyttigare.