Bra jobbat!

Ibland känns det som om jag inte kunde någonting. Mina texter är dåliga, rubriker dåliga och teckningar fula. Att utvecklas är på något sätt så paradoxalt. Ju bättre man blir på något, desto bättre inser man sina brister. Alltså ju mer man kan, desto sämre känner man sig. Speciellt tydligt märks det här i mina teckningar, där mina framsteg varit som störst uunder ded senaste par år. Såg här en dag på mina gamla klotterhäften och skämdes när jag kom ihåg vilken stolthet jag en gång i tiderna kände för bilderna. Det är skönt att inte känna till sina brister, det känns som om man egentligen var ganska bra. Men när man senare inser hur fel man hade, kan det vara svårt att lita på sin bedömning i framtiden.

Mina texter har inte blivit bättre under de senaste åren. Kanske lite, men jag har svårt att se skillnaden. Jag har aldrig varit bra på att analysera mina egna verk, särskilt texter. Det händer ofta att en text jag själv gillar inte intresserar någon, medan en enligt mig obetydlig text får mycket positiv feedback.

Att spegla sina kunskaper genom andra människors reaktioner är obehagligt, men nödvändigt. Jag bara måste få veta hur bra jag egentligen är, fast det inte är roligt att höra. Det är väldigt svårt att få en synpunkt man själv anser vara objektiv. Bekanta vill se mig som en skicklig virtuos och därför ser de mig lättare som en sådan. Nära människor är artiga, väldigt få orkar ge fullständigt ärlig kritik.

Vill man inte ha nåd utan ren ärlighet ska man söka experter. Tyvärr är deras feedback sällan positiv. På en kurs i skrivande började vår lärare med att säga att inga dåliga skribenter tas på den här kursen, så i stället för att slösa tid på positiva kommer vi endast att få kritik. Så ska det också vara om man vill utvecklas. Att fiska vänliga ord och acceptans av andra än sig själv är helt onödigt. Jag själv är den enda jag behöver övertyga.

Snyggt inlägg, eller vad?