Värdefull litteratur

Jag gillar underhållande böcker. I brist på bättre begrepp kallar jag deckare, thrillers och andra Hollywood-böcker för det. Jag vet att de flesta av dem är massprodukter, att författaren i fråga skriver minst en likadan bok i året. De är inte böcker i samma bemärkelse som riktig skönlitteratur. Trots att jag känner till detta, läser jag dessa underhållande böcker, till och med i större grad än "riktig skönlitteratur".

Det är pradoxalt att jag föredrar lättlästa och underhållande böcker, men värderar tyngre litteratur. Det är väl lite jämförbart med billig komedi på TV och stora dokumentärsatsningar. Visst vet jag vilket som är mer värdefullt, men ändå dras jag till de inbandade studioskratten.

Det konstiga är att jag inte tycks lära mig. Det finns många deckare som slagit mig med förtjusning, men så finns det också lika många som varit besvikelser. En välskriven roman lämnar en aldrig kall.

Så finns det så välskrivna deckare att de är svåra att lägga under någondera av kategorierna. Stieg Larssons Millenium-trilogi, som jag nyss fick avslutad, är en sådan. Tyvärr måste jag konstatera att magin som fanns i den första boken levde inte längre i de senare böckerna. Visst slukade jag dem också, men den riktiga känslan fattades.

Ett exempel på en riktig tungviktare är Brodecks rapport av Philippe Claudel. Utan att överdriva kan jag lätt säga att det var årets bok. Claudels skildring av en liten by i andra världskrigets tänder är redan en klassiker. Hans språk och lugna stil att skriva är nästan lyriskt. Dessutom är boken fenomenalt strukturerad. Frågar ni mig varför jag vill bli författare ska ni läsa Brodecks rapport. Egentligen ska ni nog läsa den i varje fall.