Än sen?

Jag lever antagligen mitt i en av de största förändringarna i mitt liv. Nio månader har gått. Men ingen har berättat vad jag ska fylla dessa timmar med. Fyra överlopps timmar kan jag sova, men ändå blir det så mycket tid över.

Fast jag har ju nog en plan. Lyckligtvis har jag ända från början varit medveten om att mina studier fortsätter där jag blev när militären är över. Har inte behövt bekymra mig över vart jag hamnar efter det hela. Fast mycket kommer att hända, också sådant som jag inte har någon aning om.

Jag gör mitt bästa för att styra den groende inspirationen som fötts till något vettigt. Jag har en dålig vana att bli och hänga, öda tid om det finns för mycket av den. Nu får det inte hända, för då går hela reservens energi till spillo.

Leken tog slut. Nu borde jag tjäna pengar, studera flitigt och bli självständig. Och så stryker vi över "borde" – jag ska. Vet inte om jag har vuxit under tjänstgöringen, men det kan nog hända.

Till slut skulle jag kunna skriva några ord om Paul Auster, vars bok "Att uppfinna ensamheten" jag just läste till slut. Det blev operationens sista. Boken är ett enda tankeeflöde. Tungt, men förvånansvärt strukturerat sist och slutligen. Bland annat sådant här skriver han:

Om en fiktiv person bryter sin hemnyckel när hon öppnar dörren, betyder det någonting. Inte konkret, utan symboliskt. Kanske handlar det om personens livssituationen, sinnestillstånd eller framtid. I det riktiga livet betyder det inte någonting alls. Det finns inga meningar i det riktiga livet, bara sanningar, så tolkar Auster det.

Kanske det var just då som A. förstod att han aldrig kommer att få grepp om världen.

Är det månne beväringarnas största rädsla? Att inte hitta meningen i den brutna nyckeln, att tappa greppet?