Tvungen att lyda

I armén gäller inte samma regler som i det vanliga livet. Jag vet inte om det är ett medvetet val att förbereda krigarna till situationer där vanliga normer inte längre gäller. I krig måste man se en hel del mellan fingrarna, annars skulle det inte bli något av det hela. I militären uppmuntrar atmosfären till att ge skällor, stjäla och ljuga. En soldat med kvicka fingrar har aldrig brist på kalsonger, och ingen tror längre på stugans skämtare. Det skulle vara roligt att se en person bete sig på samma sätt i det rikgita livet som i militären. Som tur finns det nog inte många av dem.

En sådan person skulle inleda sin dag med att gorma och svära. Det här skrikandet skulle barnet som spiller mjölk på bordet, den försenade busschauffören, arbetskamraten som kokat dåligt kaffe och främlingen som inte hälsar få höra. På väg till jobbet skulle personen råka ta med sig grannens post, någons gratistidning och chefens slips. Väl framme vid arbetsbordet skulle ordergivningen börja. Tillbaka till eget rum för att korrigera byxbuntarna, ert arbetsbord ser för jävligt ut, yra inte! Så småningom skulle konstiga rykten börja sprida sig i huset. Enligt ett kommer hälften av personalen få sparken inom en månad, enligt ett annat är alla sommarloven inhiberade, någon påstår till och med att ingen någonsin kommer att bli pensionerade.

Det här var en liten inblick till min vardag. Visst tröttnar man på det hela ibland, men hopplöst är det inte. När man vet att det inte kommer att räcka för evigt, är det lätt att orka.

Alldeles såhär går det ju inte till när man uttnyttjar kunskaperna man fått i militären i det civila livet, men det är relativt få som har konkret nytta av militären. Väldigt få av mina bekanta som har fått ledarutbildningen har ansett sig ha nytta av utbildningen. Självsäkerhet har de flesta fått, men något djupare grepp om vad ledarskap handlar om har de inte fått. Jag är inte överraskad, fastän jag nog trodde att utbildningarna var lite nyttigare.