Mellan hästar och torn

Schack är på många sätt ett fascinerande fenomen. Det finns inte mycket som den moderna människan tänkt lika mycket på och utvecklat så långt. Särskilt inte spel. Mystiken och komplexiteten bakom de stiliga pjäserna har intresserat mig sedan jag som liten listade ut spelets regler. Spel är kanske fel begrepp att använda när man talar om schack. När ett "spel" uppnår sådana djup att det går att tolka som symbolik av nästan vad som helst, inte minst av livet, blir det något helt annat än ett tidsfördriv.

Tyvärr har jag aldrig kommit över nybörjarstadiet i schack. Jag kan reglerna, men jag förstår alltför litet. Därför har jag inte läst allt för mycket (läs: någon) schacklitteratur hittills. Det man inte förstår förblir tråkigt fastän man uppskattade det hur mycket som helst. Boken jag som bäst läser, schackmästaren Garri Kasparovs "Hur livet imiterar schack", är menad för sådana som jag. Trots att hela boken handlar om schack, är den skriven så att läsaren inte behöver kunna ett skvatt om hela spelet.

På ett sätt liknar verket en hel del krigsstrategiklassikern "Krigskonsten" av Sun Tzu. En bok som till synes handlar om en helt annan värld och tid, men som ändå är alldeles sann. Jag gillar den sortens böcker, i dem hittar man ofta riktiga visdoms ord. De flesta av Kasparovs visdomar är såpas allmänna, att de inte i sig ger något nytt. Det är ändå väldigt intressant att se hur allt fungerar i schackvärlden. Hur enorma insatser som krävs för framgång och vad allt som rör sig i mästarnas huvuden under spelets lopp. Det Kasparov kan ge är tolkningar av gamla visdomar. Varför är självkritik det viktigaste elementet i utveckling? Hur ska man veta när det lönar sig att vara agressiv? Hur går det att anpassa sig till sin motståndare? Kasparov närmar sig dessa frågor via sitt naturliga element, schack, men det riktiga budskapet handlar om livet.

Trots att boken inte precis till dem som ändrar världen eller mitt liv för gott, finns där många intressanta tankar och synpunkter att grubbla på. Etoset Kasparov har i och med att han är alla tiders bästa schackspelare är så starkt, att redan det räcker som orsak till att gilla boken.

I schackvärlden finns en fin tradition. Gamla mästare tar nya talanger under sina vingar och ger sin kunskap i arv till kommande generationer. Liknande mentorverksamhet finns på många ställen, men som Hufvudstadsbladets chefredaktör Hannu Olkinuora, tycker jag att mentorkulturen borde förstärkas överallt. Finns det ett bättre sätt att lära sig, än att ha en personlig handledare, en vänlig auktoritet som styr på nära avstånd? Själv ska jag ta det här som ett mål, vad än jag blir bra, eller mindre bra på. Att någon annan ska ha nytta av det jag kommit på och förstått. Det här behovet finns hos de flesta, inte minst hos författare. Och ändå sitter vi för oss själva på våra förmågor.