Sommaren som inte fanns

När jag är ute och springer runt vår lilla ö i den eviga kampen om lediga dagar brukar jag ofta tänka att en joggningsrunda är lite som armétiden i miniatyr. Innan man börjar springa är allt bra, man ser till och med framemot det hela. Så börjar man springa och det känns inte heller så bra. Redan efter ett par hundra meter skulle man vilja ge upp. Så småningom värms man upp och innan man hinner märka, har man redan kommit en god bit på vägen. Halvvägs börjar man redan tänka på slutet och hur skönt dusch och dryck kommer att smaka efteråt. Sedan börjar man på riktigt bli trött. Beroende på humör blir man bara mer motiverad och springer allt man orkar. På en dålig dag går man resten av vägen. Militären i miniatyr.

Att fira sommaren i ett kontor med överlånga arbetsdagar är nog fel. Ganska lite får man se av den vackra årstiden där utanför, men så här på lediga dagar märks den nog. Konstigt att den här sommaren ändå kännts som den kortaste i mitt liv, i armén borde ju tiden gå långsammare än vanligt. På något sätt har den här sommaren inte bara funnits. Ingen stuga, inget hav, ingen hängmatta. Ingen tid att läsa. Tid finns det ju alltid, men den är inte alltid passlig.

Läste Kurt Vonneguts sista bok, "A Man Without a Country". Säkert en rolig man, men hans humor funkade inte riktigt översatt till finska. Boken var skriven bara ett par år innan hans död. Ett ganska fullt liv sade han sig ha haft, men en väldig bitterhet sken igenom allt han skrev. Blir man månne sådan som gammal?

Jag var överraskad hur ensidigt han betraktade allt. I hans värld fanns det ont och gott, för det mesta bara ont. Brukar undvika sådan kategorisering, men vill man ha starka åsikter är de väl oundvikliga. Eller kanske jag bara tolkade honom ensidigt. Antagligen provocerade och förenklade han avsiktligt.

Vi gör och vill så mycket utan att riktigt veta varför. Ibland är det skönt, men det är också orsaken till våra största misstag.