En krigares lycka

Okänd soldat nappar inte just nu. Kanske det beror på den traumatiska grundperioden, eller så har jag fått en tillräckligt stor dos av den finska armén tills vidare. Hur som helst lämnar jag Väinö Linna i fred för en tid framöver. I stället har jag tagit mig an lite mer lättläst litteratur. Hade överlopps tid i slutet av veckan, så jag läste Wilhelm Schmids tunna bok om lycka, "Onni – kaikki mitä tulee tietää". Den lättlästa feelgood-filosofiboken, som alldeles tydligt är förenklad för att sälja, gav inte några direkta aha-upplevelser, men en hel del att tänka på fick jag nog. Och det räcker väl för mig.

Lycka har varit det dominerande temat under min värnplikt hittills. Har haft det svårare än vanligt att se större helheter i armén, man tvingas mer eller mindre att endast koncentrera sig på stunden. Ibland kan det till och med vara onödigt stressande att fundera på nästa dags program. Den sortens carpe diem är inte min favorit precis. Det jag inte stannat upp för att tänka på har varit mina mål. Jag har endast tänkt på hur ansträngande eller frustrerande något har varit. De längst gående tankarna har handlat om de kommande specialuppgifterna och det civila någonstans långt i framtiden. Hur fint det ska bli, hur bra friheten kommer att kännas.

Filosofi handlar ofta (för ofta om man frågar mig) om definitioner. Schmid ger tre definitioner på lycka. Som i De tre små grisarna och andra klassiska sagor är de två första dåliga på sina sätt, men den sista sortens lycka är lagom bra. De två första lyckorna är tur och välbehag.

Tur bryr jag mig inte desto mera om. Tur är överuppskattat, människor tenderar alldeles för ofta att kalla något bra eller dålig tur. Det är ändå ett faktum att tur existerar, men i och med att det är något vi inte kan påverka, är det ganska onödigt att bry sig om det. I militärt sammanhang har jag haft i och med att försvarsmakten har så bra passande uppgifter för mig. Det att jag sedan har fått platserna jag sökt räknar jag inte som fru Fortunas förtjänster, utan som mina egna.

Välbehag är däremot ett mycket mer centralt begrepp för en beväring. Det är den korta lyckan, njutningen som inte varar länge, och som enligt Schmid inte gör oss på riktigt lyckliga. Välbehag är djurens lycka. Den moderna västvärldens lycka påstås det i boken, och det måste jag nog hålla med om. Hedonismen härskar i samhället – inte minst i armén. Det är inte ständig lycka, ett stabilt själsliv eller vad det nu sedan är som riktig lycka innebär, som vi beväringar strävar efter. Våra drömmar består av ljusröda munkar och bekväma sängar. Korta stunder av välmående i en dyster vardag. Låter möjligtvis bekant för någon annan också.

Den riktiga och värdefulla lyckan, lyckornas Bror Duktig, är den rikliga lyckan. Det är en bestående lycka, inte tillfälligheter som de två tidigare, utan något som blir kvar i livet för att stanna. Den rikliga lyckan handlar inte om att det hela tiden går bra för en, utan om en balans mellan motgångar och framgång. Schmid säger att lycka inte är det viktigaste här i livet. Vi ska inte sträva efter lyckan till vilket pris som helst. Olycka är en del av livet, det hjälper inte att försöka undvika det. Vi människor är bättre än någonsin på att må bra på ytan. Vi är proffs på att surfa från en njutning till en annan. Ändå mår vi uselt, kanske sämre än någonsin. Det här handlar inte om en livslång strävan efter lycka. Det handlar om att kunna leva med olyckan. För riktig lycka uppnås inte utan smärta. Utan olycka existerar inte lycka. Något jag inte riktigt har insett före armén.