Som stor

Som stor vill jag skriva, helst böcker. Det har jag vetat ungefär hälften av mitt liv. Kanske jag är försiktig av mig, men vill jag något, siktar jag inte direkt så högt det bara går. Det är lättare med små etapper. Korta steg är så mycket lättare att ta. Min strategi är att lägga så många mål det bara går, då har jag chansen att lyckas flera gånger. Dessutom ska målen vara entydigt klara. Jag vill veta när jag når någonting.

I grundskolan skulle allt jag gjorde bli bra, betygen, läxorna och grupparbeten. I slutet av högstadiet blev målet att komma till ett visst gymnasium. I det vissa gymnasiet insåg jag att det inte längre var nödvändigt att prestera bra i allt. Med så tydliga framtidsplaner som jag hade, att först bli journalist för att trygga levebrödet, och sedan någon gång få skriva en roman, beslöt jag mig för att specialisera mig. Jag satsade på det jag hade ambitioner för, det övriga fick gå på sin egen tyngd.

För inte så länge sedan klarade jag av den mest avgörande etappen hittills. Jag började studera journalistik. Efter några månaders studier blev militären, Operation Bokmal, aktuell. Som vanligt hade jag redan planerat nästa mål i förväg, det är skönare att inte behöva grubbla när man väl är i gång. Målet var att hitta den nyttigaste uppgiften i armén just för mig. Jag hittade uppgiften. Nu får jag äntligen skriva.

Det här med att först bli journalist och sedan författare är inte någon ny idé. Många kända författare, Ernest Hemingway, Eino Leino, Liza Marklund och Kari Hotakainen för att nämna några, har också inlett sina karriärer som journalister.

En som aldrig slutade vara journalist är högaktuella Stieg Larsson. För en alldeles kort stund sedan stängde jag pärmarna på Millenium-trilogins inledning, "Män som hatar kvinnor". Larsson har varit på allas läppar den senaste tiden, vilket gjorde mig lite skeptisk. Efter att ha läst boken kan jag inte säga annat än att jag hade fel. Har inte på länge läst deckare eller thrillers, men jag skulle vilja påstå att Larsson överskrider min forna favorit Henning Mankell. Historien är uppbyggd på ett fascinerande sätt. Trots att den består av otaligt många lager och sidospår hade jag inga problem att hänga med. På något sätt lyckas Larsson engagera läsaren på ett sällsynt sätt. Hemligheten ligger väl i personerna, som omedelbart känns som verkliga människor.

Beror Stieg Larssons enorma succé på att han dog innan en enda av hans böcker hade publicerats? Är det frågan om en s.k. Heath Ledger-effekt? Ja, till en stor del. Det finns ingen frågan om att Larsson skriver väldigt bra, men ett sådant stormmottag som boken har fått förtjänas inte endast med litterära förtjänster. Det är ett kallt faktum att det bästa en artist kan göra för sin karriär är att dö.

De flesta tycks gilla Lisbeth Salanders karaktär i "Män som hatar kvinnor". Det gör jag också, men mest fastnade jag för passionen som huvudpersonen Mikael Blomkvist känner för sitt arbete som journalist. Skildringen av journalistiskt arbete är inte den mest realistiska, men det är inspirerande att inse hur mycket makt en journalist kan ha. Studerade jag inte redan journalistik skulle jag säkert vilja börja med det efter att ha läst "Män som hatar kvinnor". Nu återstår det bara att bli Stieg Larsson som stor.