Att läsa är att känna

Har insett att jag faktiskt inte har det så illa. Jag har chansen att förverkliga mig själv, jag får värdefull erfarenhet, jag får nya vänner och träffar nya människor varje dag. Ändå har jag hela tiden haft inställningen att jag önskar att det här redan var över.

Dels är det väl en kvarleva från grundperioden, dels har jag orsak att vara lite missnöjd. Det som känns värst nu är bristen på frihet. Jag är statens egendom, jag har inte en egen vilja ännu på ett halft år. När man har svårigheter att se det stora goda känns det lite jobbigt. Fast nu när man får göra något vettigare är det lättare att se helheten, orsaken.

Rent analytiskt sätt kommer det här året ändå att vinna många av mina senaste år rejält. Jag har aldrig lärt mig så här mycket, aldrig fått rita och skriva så här mycket, aldrig haft så här mycket tid att faktiskt aktivera mig. Tid har jag visserligen haft, men när man har det för bra blir man lat. Nu är allt inte perfekt, så motivationen att göra det man verkligen gillar är hög.

Det jag gillar i armén är att det riktiga livets upplevelser blir starkare. Jag har aldrig ätit en lika god pizza som kebabpizzan på första permissionen. Filmer och låtar berör numera också på ett helt annat sätt än tidigare, jag tog alldeles mycket förgäves innan militären.

Läsandet i militären, alltså konkret på kasernen, känns inte bättre än läsandet förr. Trötthet och det omgivande stöket stör läsandet väldigt mycket. Däremot har böcker aldrig varit så bra som de är i det civila, på permissionerna. Läste nyss Alberto Moravias "Föraktet". Det är sällan jag drömmer om hurdana teaterpjäser böcker skulle vara, men "Föraktet" skulle jag väldigt gärna se på scen. Förstå mig inte fel, romanen är vackert skriven, men tragedin som utspelar sig skulle vara perfekt till teaterscenen. Kommer absolut att gå och se på den om pjäsen någon gång dyker upp. Italienaren Moravias text om ett äktenskaps förfall känns på något sätt bekant, det är något nordiskt över det hela. Med små modifikationer skulle boken nästan gå som ett verk av Strindberg.

En roman som den här hade jag inte gillat förr. Jag har varit väldigt intrig-centrerad tidigare. Utan en riktigt mångsidig och överraskande intrig har boken inte varit värd att läsa, hurdan atmosfär och känsla romanen än har haft. Nu, äntligen, har jag börjat märka en förändring i min attityd. Vet inte om det är allmän mognad som läsare, eller om hela arméupplevelsen faktiskt har inverkat på mig också som läsare. Ett som är säkert är att läsande aldrig varit så här givande.