Deckarnas landskamp

Jag har en dålig vana att läsa flera böcker åt gången. Oftast läser jag en primär bok, den som engagerar mig bäst; en sekundär bok, inte helt lika intressant, men den läser jag i för omväxlingens skull; en bok som jag borde läsa, men som jag av en orsak eller annan inte orkar med och en bok som var en sådan besvikelse att denfår vänta till nästa sommar- eller sportlov att jag avslutar den.

Det kan bli lite stökigt, det är därför jag kallar det en dålig vana. Jag är inte riktigt övertygad om att det är en bra idé att ha en ständig konkurrens mellan böckerna. På det här sättet är det alltid de underhållande deckarna med snabbt tempo som drar det längsta strået, fast jag är fullt medveten om att de inte är de bästa böckerna.

Just nu är mina två första böcker deckare, men situationen är intressantare än vanligt. Min första bok var i några dagar Millenium-trilogins andra bok "Flickan som lekte med elden". Så blev jg tvungen att läsa något annat, så jag valde Marko Kilpis "Kadotetut" (De försvunna). Två deckare, som båda representerar sitt lands hetaste topp. Hur skiljer sig böckerna? Är svenskarna Nordens bästa deckarförfattare som det sägs?

Först tyckte jag att det var en självklarhet att Stieg Larsson är av en helt annan klass än den för mig okända Marko Kilpi. Det stämmer kanske om man jämför Millenium-trilogins första del, "Män som hatar kvinnor" med "Kadotetut", men faktum är att "Flickan som lekte med elden" är mycket sämre än sin föregångare. Berättelsen stampar på ställe, detaljbeskrivningarna går till nästan löjliga sfärer, ta nu till exempel Lisbeth Salanders inköpslistor, förstår inte över huvud taget vad Larsson vill med sådana avsnitt. Dessutom övertygar inte handlingen, den medelmåttiga Harriet-berättelsen gav väl traumor av något slag.

"Kadotetut" är en väldigt typisk deckare, i alla fall av de jag läst. Har inte så mångsidig erfarenhet av finska deckare. Jag har närmast läst Lena Lehtolainens välskrivna böcker med Maria Kallio. "Kadotetut" följer den finska stilen troget. Det är realistiskt med arbetsplatsmobbning, fyllesvin och stress. Allt det fina i att vara polis skalas bort. Däremot är huvudpersonen Olli en ganska likadan hjältefigur som Mikael Blomqvist i Larssons böcker. Han är en arbetsnarkoman, som är nästan övernaturligt bra på det han gör. Ollis perfekta psykologiska analyser i situation sm situation känns lite naiva ibland, på samma sätt som Blomqvists perfekta journalistiska prestationer. Olli har ändå svagheter. Till skillnad från Blomqvist är han rätt misslyckad i det civila. Arbetet har tagit en alldeles för stor plats i livet, hans äktenskap håller på att falla i bitar.

Det var en överraskning att "Kadotetut" håller en så hög standard. Av handlingen väntar jag mig egentligen mera av än Larssons bok. Han visade redan tidigare sina styrkor, och de ligger inte i att skapa fenomenala handlingar och omvändningar. "Kadotetut" har jag ännu inte läst till slut, men hittills är berättelsen snärtigt uppbyggd. Stilistiskt rör sig ändå Larsson på en helt annan nivå än Kilpi, men en överlägsen seger till Sverige blir det i alla fall inte. Åtminstone inte så länge vi inte räknar med Mankell och Marklund i spelet.