Mitt verktyg

Att nångång skriva en egen roman – det är min dröm. Mycket längre än så har jag inte tänkt på saken, det skulle kanske börja vara dags. Vid min ålder skrev Juhani Aho ett av sina kändaste verk, en riktig finsk klassiker, "Rautatie" (Järnvägen). Fast så ambitiös ska jag inte vara. Börjar jag försöka för mycket och prestera genom att skriva, blir det garanterat inte bra. Min plan är att leva och samla erfarenheter tills jag någon dag inser vad jag har att säga.

Jag vet alltså att jag vill skriva en bok, men det är också en av de få sakerna jag vet. Varför, hur och till vem jag ska skriva är alla mysterier för mig. Lyckligtvis är frågorna så starkt ihopknutna att man nog kan kalla dem för en stor fråga, det stora frågetecknet.

Jag vill skriva för att jag vill påverka. Egoistisk som jag är, vill jag att andra ska tänka som jag, eller åtminstone förstå hur och varför jag tänker som jag gör. Samma skäl gäller vad än jag skriver, också det här. Texten är mitt medel, verktyget som alltid varit lättast för mig att använda. Med text kan jag uttrycka tankar och känslor med högre precision än något annat.

Det känns korkat, egentligen självupptaget att tuta ut sina texter till andra. Det är kanske också mitt största dilemma med att skriva. Vilken rätt har jag att gå och försöka påverka människors åsikter och tankar? Jag vet väldigt lite och kan ännu mindre. Inte har jag lov bete mig som en auktoritär vetare av något slag. För till en viss mån är skrivande ju att lära. Visst skriver jag ändå, men inte något viktigt.

Ska man ta ordentligt i och skriva en roman måste det bli bra. I bloggande spelar det ingen roll vad slutresultatet blir, knappast någon läser det ändå. Journalistik däremot handlar om ren teknik. En roman är jag själv som jagar uppmärksamhet. Värdefull uppmärksamhet som måste vara förtjänad. Kan jag någonsin skriva något sådant?