Konsten att tigga

Vi fick order om att stå med en liten burk och tigga tillsammans med rumäner och världsförbättrare mitt i centrum. Barnsligt tävlingsinriktad som jag är, tog jag det hela som ett stort spel och började marknadsföra krigsveteraninsamlingen med väldig iver. Sex timmar stod jag utanför Järnvägsstationen, och under den tiden fick jag en bättre inblick i samhället än någonsin.

Det tog inte länge för mig att börja inse regelbundheter. För det första respekteras representanter för krigsveteranerna på ett helt annat sätt än t.ex. Amnestys och Rumäniens representanter. De desperata ungdomarna från diverse välgörenhetsorganisationer försökte locka med en positiv attityd. Skuttandena, leenden och vinkandena väckte uppmärksamhet, men väldigt få stannade, och knappast någon skrev på deltagarlistan som marknadsfördes.

Rumänernas taktik gick ut på att väcka medlidande. Några satt och såg ynkliga ut, ett par sprang omkring och försökte agressivt få en slant av sådana som såg ut att ha pengar (inklusive oss soldater med våra klirrande sparbössor) och vissa hade en egen performans. En kvinna väckte min uppmärksamhet med sina kryckor och ett väldigt överdrivet linkande på vänstra fot, ända tills hon tröttnade och bytte till den högra.

Det intressantaste var att utveckla tiggarstrategier under dagens lopp. Till en början var jag ytterst aktiv, tilltalade människor så gott jag han, försökte fånga deras uppmärksamhet. Snart märkte jag att ungdomar yngre än jag väldigt sällan betalade. De stannade nog upp, men väldigt få av dem hade pengar att ge. Själv är jag också väldigt dålig på att ge pengar till tiggare. Så småningom började jag också inse något mera överraskande. Finklädda män, de som såg ut att tjäna bäst, sprang för det mesta bara förbi, oberoende om man försökte tala med dem eller inte. Redan efter ett par timmar bestämde jag mig för att inte stanna folk med slips.

I allmänhet var kvinnor givmildare, särskilt lite äldre kvinnor. Överlag kunde man säga, att de som såg ut att ha råd att betala, gjorde de inte, medan de vanliga gjorde det. De männen som betalade gjorde det oftast för att imponera på sitt sällskap eller för att få tala om militären med mig. Fler än en gång fick jag höra att det här var det enda målet som de var villiga att ge pengar till. Veteranerna uppskattas än idag.

Det var bra att få människor att stanna för en stund. Av någon orsak kom det alltid flera givmilda medborgare runt bössan, då en stannade för att tala eller bara gräva efter pengar. Det verkar vara lättare att närma sig en tiggare om någon redan befinner sig hos denna. Ett annat intressant psykologiskt fenomen var, att människor som var påväg att ignorera mig, plötsligt blev villiga att ge pengar då jag började tala med dem. Vet inte om det berodde på dåligt samvete, men det fungerade.

Lite förödmjukad kände jag mig ändå, fast människor i allmänhet var positivt inställda och ändamålet var gott. Det känns bara lite fel att pengar är det enda som får människor att tala med varandra i en stad. Värst kändes det när människor lekte att de inte märkte en när man talade till dem. För dem var jag inte värd ett ord eller ens ett nickande. Har inte kännt mig dum och misslyckad sedan grundperioden, men under dessa stunder fick man igen en liten påminnelse om den känslan.