Påtvingade roller

Jag har beslutit mig för att aldrig mera spela något jag inte är. I armén är det så gott som omöligt. Fast jag gör mitt bästa, spelar jag för tillfället flera roller än i den värsta impro-teatern. Mig ser man i rollerna av kompisen, sonen, studiekamraten, släktingen, redaktören, bloggaren och beväringen.

I själva verket finns det inte så många av rollerna, men i skriven text är det alltid bra med överdrifter. I det civila smälter rollerna ganska långt ihop. Självklart är mitt beteende lite annorlunda beroende på människorna omkring mig, men i det stora hela känner alla mina bekanta samma Teemu. Honom är det inte många i militären som känner. När jag desperat försöker pumpa ut kommentarer om diversen ämnen via telefonsamtal är jag inte samma person som hemma vid matbordet eller på pausen efter en föreläsning. Redaktörens roll är ofta otacksam, men det kan man inte göra något åt. Redan efter min korta erfarenhet kan jag konstatera att man inte har någo nytta av att vara snäll – till skillnad från det riktiga livet, där man kan komma hur långt som helst med att vara snäll. Människor har inte tid att svara om man frågar om de har tid, i ställer för att direkt ställa frågorna. Tyvärr måste man ta det hela som ett spel. För artikelns bästa lönar det sig att göra intervjuobjektet till en motståndare, inte en samarbetspartner.

Mitt problem är att jag inte vill vara den fräcka redaktören, som inte vill behaga någon. Reportern som är lätt att hata och ännu lättare att ogilla, som med sitt beteende inte är långt i från paparazzis och skräptidningar. Jag försöker vara artig så gott det går, men det räcker inte långt när min riktiga uppgift är att snoka. Hittills har jag inte ens kommit nära de riktigt farliga frågorna, och ändå har det blivit lite fult i bland. Jag kan inte ens föreställa mig hurdant det blir sedan, när jag börjar skriva artiklar om riktiga problem.

En annan svår roll, som börjar kännas allt mer avlägsen, är soldaten. Jag har aldrig ansett mig vara värst mycket eller bättre än andra, men jag har ändå svårt att bli behandlad som en nolla, som rekryter utsätts för. Svårigheterna att acceptera det här kan vara en av de största orsakerna till ungdomens svårigheter att anpassa sig till armén. Vi har fått en annorlunda uppmärksamhet som barn än tidigare generationer. Vi har blivit uppfostrade till kritiska individer. Pedagogiskt är det helt rätt, men i armén fungerar vi inte. I militären måste vi förstå att inte ställa frågor och förstå att vi själva spelar ingen roll i det stora kollektivet. Allt färre unga vill inse de här sanningarna – också jag hade stora svårigheter. Saken blir inte alls bättre av det, att försvarsmakten grundar sig på "men om"-filosofin, som är så abstrakt att den är omöjlig att inse när man städar stugan för sjunde gången den dagen.

Efter det här vill jag aldrig mera gömma mig bakom titlar, gammalmodigheter och eufemismer. Det kommer nog knappast att lyckas.