Halvvägs

Under den här veckan sker en magisk stund. Efter den stunden kan jag säga att jag aldrig mera har lika mycket kvar av min värnplikt som jag redan tjänat. Operation Bokmal har kommit halvvägs. Till min förvåning måste jag säga att tiden har gått snabbt, fast dagarna aldrig har krupit lika långsamt som under dessa månader. Det känns som om inget hade förändrats, men ändå har massor hänt.

Jag har insett hur viktigt allt är, hur bra jag har det och varför människor i alla tider jomsat om frihet så mycket. Jag har förstått hur mycket jag har låtit gå till spillo åren innan militären. Jag har märkt att jag avskyr macho-kulturen ännu mera än jag trodde. Det finaste jag har funnit är motivation. Tänk hur lätt det är att göra sådant jag verkligen tycker om. Att ta sig själv i kragen i det civila och fatta vettiga beslut är ingenting jämfört med armén. Allt är sist och slutligen precis så lätt vi själv gör det. Och efter militären kommer allt att vara så mycket lättare.

Armén visade sig vara något helt annat än jag förväntade mig. Visst handlade det om att bli skallig och ha mycket överlopps tid, men väl på brigaden insåg jag att de här två sakerna var långt i från de mest centrala problemen. För mig var stressen och nihilismen det tyngsta. Två saker som jag blivit av med i och med specialuppgiften jag redan varit längre i än i den riktiga armén. Stressen innebar att alltid ha en tidsgräns och aldrig vara fullt medveten om vad som skulle hända till näst. Alltid när man trodde att det inte kunde bli värre, blev det värre. Problemet här var säkert det att jag tog konsekvenserna på för stort allvar. Visst skrek man till dig om du inte var tillräckligt snabb på att sätta på dig strålningsskyddklädseln, men det var allt.

Nihilismen var inte på samma sätt ständigt närvarande i det vardagliga livet, men det gav en väldigt dyster stämpel till det hela. På gräsrotsnivå handlade nihilismen om att göra stora och jobbiga satsningar för ingen god orsak. Till slut orkade ingen längre göra något ordentligt, för det måste ändå göras om. Sådan brist på inspiration och mening var minst sagt frustrerande. Dessutom befann man sig på ett ställe man inte ville vara på, av en orsak man inte kunde se. Eller visst hade jag en orsak, en önskan att få nyttig arbetserfarenhet. Utan den hade jag knappast klarat av att fortsätta efter grundperioden. Men att inget man gör spelar någon roll är väldigt tungt. Lyckligtvis upplever alla det inte så. För många är en högre militärgrad och färdighet att försvara sitt land väldigt bra orsaker. På något sätt är jag lite avundsjuka på dessa.

Men nu har jag klarat över hälften av detta enorma projekt. Jag tycker att det är över hälften, för jag behöver inte någonsin mera återvända till liknande förhållanden som rådde under grundperioden. Dessutom har jag största delen av mina lediga dagar kvar och den sista månaden kommer att bli ytterst lätt. Om fyra och en halv månad kommer jag att uppleva en av mitt livs finaste dagar. Så känns det i alla fall nu.